Under hela mitt liv så har jag hört att man ska skita i vad andra tycker. skita i vad andra tycker om just din kropp. Vill man äta choklad varje dag eller äta mer mat än alla andra, då ska man få det. Så länge man är nöjd med sig själv. Att vara nöjd själv är det enda som spelar någon roll. Man får äta gott och leva gott. Bara man mår bra med det.

Nu är det så att jag mår bra av att inte äta. Av att se 1 kg minus på vågen per dag. Att se andra äta, men inte äta själv. Jag trivs med att leva såhär. Jag är nöjd med det. Jag älskar ben. Att se ryggradsbenen att sticka ut, att se revbenen vara så otroligt tydliga och att ha höftben som nästan gör ont. Jag vill se bröstbenen och skuldblads benen. Jag mår dåligt av att äta mycket och jag mår bra av att äta lite. Jag älskar att känna mig svag och att vara yr. Jag älskar att frysa. Det är då jag mår bra!

Varför får jag inte det för då? Alla säger att man ska vara nöjd och skita i vad andra säger. Det är precis det jag försöker, men varför är det helt plötsligt inte okej att älska ben istället för fett och kurvor? Det är ju tabu att äta super lite, medans man ger positiva kommentarer till dom som äter mycket utan att bry sig. Jag äter lite och försöker att inte bry mig om vad andra säger. Men jag får bara skit för det. Vad är felet?
Värsta dubbel moralen.

Jag tycker att man ska få leva som man vill. Alla vill inte gå ner till sin målvikt och vänta i två år på det. En del vill faktiskt se resultat på en gång och väljer därför den här vägen. Vi överlever, vi är nöjda och glada. Visst man mår inte bra varje dag, men det gör ju för i helvete inte hälsosamma vidnedgångs människor heller. Flera blir ledsna över att dom gått upp 1 kg för att dom missat träningen. Vi behöver inte bli besvikna eftersom att det ständigt visar minus på vågen. Vi mår bra och dåligt på olika sätt. Jag tycker folk borde respektera våra val och inte vara så jäkla bittra. Visst, man kanske borde sätta stopp om det går för lång. Det finns ju en gräns på vad som är en farlig vikt. Men så länge man inte är på den vikten så tycker jag att man ska få göra som man vill.

Jag är så trött på att det ska vara en sån tabu att vara underviktig (som jag nu inte är) eller ätstörd. Medans det är någon positiv sak att äta, vara glad och överviktig. Vem fan vill vara fet egentligen? En del kanske, ja.. men då får dom vara de. Så länge man är nöjd så får man fortsätta. Jag är inte nöjd, men är påväg dit. Jag är nöjd med min livstil jag valt. Så bara låt mig. Låt oss göra såhär. Vi vill. Samma sak som mulligare vill fortsätta vräka i sig. Vi låter dom göra så om dom vill, så låt oss. Hur svårt kan det vara egentligen?

Dubbelmoralmänniskor kan bara dra.